Moments

Jag kan ha fel

Och det händer att jag landar här igen, vid tangenterna där jag så gärna vill vara men har svårt att ta mej till. Bilden är från stranden jag älskar i Indien/Goa och den mjuka, varma kvällen som nästan är bäst på hela dygnet. Mina tankar går ofta dit. Hur har dom det där nu? Dom som lever så tätt och är så många. Finns kvinnan vi bodde hos några dagar kvar med sin lilla hundvalp och kattungar? Vad finns kvar när vi kommer nästa gång? För visst kommer vi dit igen? 💗

Jag har varit så skönt oeffektiv nu några dagar, sparat saker att göra till morgondagen, legat och dragit mej om mornarna och sedan prioriterat min morgonmeditation/yoga och lunchprommis. Fixat och donat här hemma, har gjort så mysigt tycker jag själv. Har kollat på serier och filmer och hängt i soffan på kvällarna efter att jag kommit hem från studion. Njutit av att kunna lata mej! Njutit av att inte vara effektiv. Det är en gåva.

Igår såg jag ett så enormt fantastiskt naturprogram om djurungar- hur dom steg för steg lär sej in i vuxenvärlden- alltid med en övervakande och kärleksfull mor vid sin sida. Hur enormt olika dom olika djuren är; vissa som söker och måste söka gemenskap och sammanhang för att överleva (som elefenterna), vissa som måste lära sej att “ensam är stark” annars överlever dom inte (som fjällräven uppe i nordvästra Island). Jag tänker att det är samma med oss människor men att vi har alla delar i oss. Vi måste både vara starka i oss själva OCH kunna vara del av ett kollektiv. Inte antingen eller utan både och. Puh! Vilken utmaning eller hur!

Och dom så enormt söta organgutangungarna! Dom är ju som oss! Vi är som dom! Någon klok människa sa en gång att vi kan se en människas godhet genom hur den behandlar djur. En människa som inte har empati för djur kan heller inte fullt ut ha empati för människor. Själv har jag numer svårt att ens ha ihjäl insekter. Räddade en tvestjärt från diskhon som följt med salladshuvudet in från landet, fick upp den på en servett och släppte ut den. Spindlarna får leva kvar i källaren- det bor några som kommer och går i tvättstugan och förrådet. Visst jag gillar det inte helt fullt, men samtidigt, dom kommer inte göra mej någonting, är totalt ofarliga och jag fattar att det inte är så skönt ute nu för dom. Pratar med dom och säger att dom väl helst kan hålla sej kring fönstret i förrådet och inte i tvättstugan 😂 Pratar också med flugor och annat som letar sej in, föser ut dom säger att dom hamnat fel. Reflekterar när jag trots allt nyper ihjäl en blomfluga. Försöker sedan använda logiken att den kände inget (minns en vän från förr som forskade just på bananflugor) men i mej känns det inte helt rätt. Vilken rätt har jag att ta en annan levandes liv ?

Att få se bilder från Hornstrandir i Island gjorde att hela jag mjuknade och log. Det var naturprogrammet med fjällrävsungen jag berättade om ovan, precis “mina” kullar och jag minns allt knivskarpt och exakt. Dit, dit jag bara visste då för ca 25 år sen att jag var tvungen att ta mej. När jag tänker i efterhand var det så många logiska resonemang som borde fått mej att INTE ta mej dit, men jag följde intuitionen, hjärtat, gjorde det “omöjliga”. Och väl på toppen av berget kom välsignelsen och insikten om livets storhet och det gudomliga. Det tog bara några sekunder sen var allting helt annorlunda. Där och då lämnade jag 6 år av ätstörningar och en känsla av att inte höra hemma, där och då kände jag mej så enormt lugn och trygg och glad- minns känslan av mitt egna leende.

Det är inte så att lycka och känslan av samhörighet är konstant. Allt är förgängligt och föränderligt, livet är ingen ständig solskenshistoria men jag fattar alla fall så mycket numer att livet blir som jag väljer och att jag inte behöver vara ett offer för omständigheterna. Och jag har hittat verktyg att ta till när omgivningen utmanar mej. Verktyg som gör att jag vågar vara kvar i det som är och att jag inte konstant behöver fly bort (för att sedan stöta på det om och om igen).

Lyssnar som många andra just nu lite extra på fantastiska Björn Natthiko Lindeblad som alltid så exakt sätter fokus på rätt ställe. Imorse formulerade han i förbifarten att “av alla dessa timmar i skolan och inte en enda som handlar om hur vi ska möta avundsjuka, svartsjuka, ångest osv, situationer som vi alla ska deala med i det här livet” (inte exakt citerat men ungefär). Det är så märkligt att inte meditation/yoga är en självklar del i alla skolor och för den delen på alla arbetsplatser. Så att vi alla får verktyg att ta till för att landa i det som är istället för att direkt följa första impulsen och känslan och reagera. Hans sommarprat både 2012 och i år samt andra poddar med honom rekommenderas starkt. Jag känner igen mej i så mycket och mantrat han delat med oss alla har i sin enkelhet all visdom; “jag kan ha fel” 💗

Ha en fin torsdag alla! Själv åker jag strax ner till studion och öppnar upp för kvällens två klasser. Längtar efter er, min dags höjdpunkt!

Med värme,
Angelica

Author

With passion for movement and fascination over different ways to still the mind she likes to explore the language between body and mind and she invites you to be creative and playful on the floor.

2 Comments Add New Comment

  1. Bitte says:

    💙 du är inte ensam att prata med flugor, varje höst “får” jag en husfluga som jag döper och den som slår ihjäl den ligger pyrt till.
    Här åker också alla insekter ut på olika vis, i en burk eller servett, kanske i handen. Inte döda..nä det går inte.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *