Moments

Med vind i håret

Indien. Pune/Poona. Klockan är snart halv två och det är lite siesta från meditationerna. Sitter i fåtöljen vi nyss burit ut på vår ena veranda; här bor vi verkligen ”lyxigt” med våra mått mätt; en gigantisk studio och 2 stora verandor. Standarden är indiskt enkel men i jämförelse med Thailands strand- och bungalowliv är det WOW! med dusch OCH varmt vatten, med att det inte är små djur överallt och med att vi får rena lakan lite då och då ♥ Dessutom är vi ”bästis” med personalen i restaurangen eftersom vi äter alla måltider här- trötta på att välja och vraka bland det ena mysigare stället än det andra som det var i Thailand; här nöjer vi oss med att all mat på menyn är asgod och asbillig och att allt är vegetariskt och så närodlat att varorna levereras av odlaren själv på moppe varje morgon.

4 veckor i Thailand ligger bakom oss; Bangkok och fem öar; Koh Phangan, Koh Tao, Koh Yai Noi, Koh Lanta, Koh Ngai; alla stränder- alla solnedgångar- några soluppgångar- all värme- några regniga stunder- all kärlek- alla stunder i egna reflektioner- all längtan- allt som bara är nu- all frustration- all ren glädje- all dans! – allt som ”bara kan hända oss” – ALLT! Resor med flyg, bilar, båtar, nattbåtar, tåg, bussar, tuk-tuks, moppar och mera båtar; allt brus, allt myller, all total stillhet. Mitt i är vi. Med vind i håret, med ”full on energy” ibland och bara helt i varandet ibland. Man tror innan att när man reser hemifrån så släpper man allt och kliver in i det nya med ny energi. Men så är det inte, aldrig; först efter några veckor och kanske först nu här i Pune, landar jag på ”riktigt”, och det med ett ”swooong” av total avspändhet och mjuk trötthet.

Thailand: så många möten; nya platser, välkända platser. Luffa runt, resa runt. Träffade så många fina människor; några som klivit in i hjärtat för att alltid finnas där, några bara med ett ögonkast; som lilla killen på caféet den där tidiga tidiga morgonen när vi klivit av nattbåten från Koh Tao och åkte genom Surathani, klockan var kanske 04.30. Fullt liv på gatorna, marknaden höll på att dukas i ordning. Vi swishar förbi, vi sitter i en sådan bil med öppet flak, tätt ihop alla västerländska turister. Jag sitter längst ut, tittar och tar in allt som är och ”råkar” möta den lilla killens blick, han är kanske 5-6 år och det verkar som han äter frukost med sin far; jag ler och han ler tillbaka med det största leendet jag någonsin sett, och så håller vi blicken tills jag är för långt borta; booom rakt in i hjärtat. En annan blick, vi är hos en vän. Bara mitt i, vet inte vad vi sa, men våra ögon möts och just då just där, i dom sekunderna fanns inget annat. Allt var tyst och det var en känsla av fin djup samhörighet. Så omskakande möten mitt i livet, mitt i det levande, mitt i det som hos oss alla någon gång kommer att transformeras till annan energi. Skratt. Mjuka leenden. Kramar. Tårar. Ilska. Och oändligt med kärlek.

Nattbåten; ”jo men det ser ut att vara en jättefin båt med bäddade våningssängar” och ”jo man sover inte under däck…” Verkligheten: liten ruffig superskitig båt; våra sovplatser är längst ner, längst in, och för att komma dit får man krypa fram, det är kanske 1.20 i takhöjd. Mörkt, madrass på madrass på madrass- till slut gick alla fall fönsterluckan att öppna och när vi lämnar kajen och det står några som vinkar av oss känns det som att det är nu vi slavar ger oss ut på det öppna havet. Alltså det är så himla knäppt att det till slut blev den mest minnesvärda resan hittills; vi kliver så långt bak det går, ut på den lilla lilla ytan där toaletterna finns, toaletterna som är så trånga att man om man är lite lite större inte kan stänga dörren när man är där inne. Där bak sätter vi oss Jojo och jag, ett gäng slovener och ryssar, någon amerikan. Det är bara att kapitulera och haka på, ta något bloss och någon klunk, och verkligen känna förståelse med sjömännen förr i tiden att det var så det blev. Vågorna var ändå rätt ok, det kunde ha varit mkt värre. Men vi är så där uppspelt glada och förvånade över att man fortfarande idag kan färdas så här; utan stängda dörrar, utan säkerhetsbälte, utan förhållningsregler… Kaptenen, en cool liten Thailändare som verkade vara uppvuxen på båt, kanske just den här båten; han skrattar och säger till killarna som sitter och röker och dricker öl med benen dinglandes ut över kanten att ”2 öl går bra, men sen blir det för stora vågor och då är det bra att kliva in”. Så skrattar han, sätter för en liten grind och kliver in i maskinrummet där all personal sover. Till slut ramlar vi också in på vår madrass, tätt intill både den man känner som mest och den man aldrig tidigare sett. Motorljudet försvinner bland vågorna och allas snarkningar och andetag. Men jag somnade alla fall, och tyckte mej ha sovit riktigt riktigt djupt.

Mest minnesvärda stunderna så här långt har såklart sin början på marknaden i Bangkok på Jojos födelsedag. Vi börjar dansa på ett litet ruffigt hak, en rysk dj som spelar kommer fram och bjuder in oss till ett ”very interesting party tonight”; vi åker såklart dit och har en intressant danskväll fram till 05.30 på morgonen efter. Dessförinnan hade vi blivit stoppade av polisen och utdragna ur taxin för att vi oskyldigt smuttat på en öl i baksätet vilket visade sej vara totalt förbjudet i Thailand. Efter långa invecklade diskussioner och moment slipper vi till slut åka ner till polisstationen alla fall, och insikten om att vi just sluppit en natt i häktet gör att vi blir hur lyckliga som helst. Vi blir någon dag efter det toklurade av vad vi senare förstår är Bangkoks maffia på pengar, men är glada att vi slapp så lindrigt undan; lite fattigare men det kändes som att det var bra läropengar- och shit vad lite man har att sätta emot när det är proffs som är i farten. Däremellan möter vi Bangkoks gigantiska Buddhor, är i tempel, tänder rökelse, tar billiga massager, handlar bra och mindre bra saker, äter och njuter av första dagarna. Från Bangkok nattåg och båt till Koh Phangan. Där är mötet med munkarna starkast, när vi delade deras frukoststund och dom sjöng sina mantran. Rakt in i hjärtat. Chansar och tar oss till Koh Tao utan att ha bokat boende. Fått ett stället rekommenderat och väl där; paradiset; en sliten bungalow på vad som måste vara en av jordens vackraste platser; mitt bland klipporna och en egen liten stege ner i det bästa snorklingsvattnet; hit paddlade folk, hit simmade folk; här bodde vi. Där hade vi några riktigt lugna sköna dagar; på klipporna, i vattnet, i hängmattan. Sedan vidare till Koh Yai Noi och träffade några fina vänner; fick chansen att bo mysigt i ”djungeln”, mitt bland träden och geckosarna; en morgon hade vi 3 stora bakom badrumsspegeln. Här hyrde vi moppe och körde runt överallt, här paddlade vi kajak till en jättefin liten ö, här hade vi fina fina möten med vackra själar! Vidare till Koh Lanta; som att komma hem, här bodde jag ju i 6 veckor förra året. Började med en vecka freemove; och wow så fin grupp! Yoga, dans, sharing, processande, utvecklande; både för mej som ”guide” och för alla deltagare; ingen kan kliva av oberörd. Shit, det är så bra! Så här vill och kommer jag att jobba mer och mer! Med ännu mer intution, totalt innkännande och närvarande. Vi avrundar våra Thailandsveckor med att resa ut till ön Koh Ngai och fira Mari som fyllde 50; tillbaka där vi var förra året vår ”sista dag tillsammans”, och avslutar Koh Lanta med att besöka dom vackraste vännerna som har det vackraste huset vid vackraste stranden; Klong Jaark på södra delen.

Ett dygn senare via Bombay är vi här i Pune, på Osho International Meditation Center, och lever ashramliv. Iklädda våra vinröda och vita klänningar, med meditation och celebration, med Zorba och Buddha. Här stannar resandet i den yttre världen en stund, vi rör oss bara mellan vårt gästhem och ashramet, och det är en sträcka på kanske 300 meter på samma gata. Vi rör oss såklart inom ashramområdet också som förvisso är gigantiskt, men annars är det en inre resa som tagit vid nu. Det går inte och ska kanske inte beskrivas med ord, utan ska upplevas utan förväntningar eller föreställningar. Inget kommer ändå att vara som du tror. Här är det förbjudet att fota, allt som delas delas i nuet av dom som är närvarande just där och då. Det är mäktigt och det är djupgående. Efter dom första dagarna här är jag nu helt ”slut”, helt tömd och avspänd på ett skönt men ovanligt sätt; det var längesen jag var “här” känns det som. Det är så kraftfulla meditationer, med skakningar, rörelser, ljud, energier, total tystnad. Transformerande. Att jag nu ägnat mej till skrivandet är på något vis för att sedan stänga av helt och kliva in ”off grid”, som att rensa för att släppa det sista sista. Framför mej är en vecka som kommer avslutas med att jag blir Sannyasin; jag ser fram mot den ceremonin. Vi blir kvar sedan över helgen för att göra en gemensam kurs och åker antagligen vidare efter det, ner till Goa tror vi. Men man vet aldrig. Just nu känns det som att vi kommer vara kvar för alltid. Och om inte så kommer vi garanterat tillbaka hit ”hem”.

Tacksam för att ni där hemma hjälper mej att utvecklas här. Alla ni fina som med värme och omsorg tagit vid och ser till att allt funkar. Får så fina vibbar över hur allt rullar på med fantastisk energi i studion, hur alla verkar bli sedda och att alla hjälps åt. Att få rader som att ”fönstren ser lite skitiga ut, är det ok att vi tvättar dom…” är ju helt galet och att sedan få all hjälp utöver det med mitt hus! Så väl omhändertaget hade det nog inte varit om jag varit hemma. Ni vet vilka ni är och det är med sådan enorm värme och kärlek jag är medveten om att utan er hade ingenting av det jag gör nu varit möjligt. Är också så tacksam över att jag får dela den här resan och alla upplevelser med min Love, att det som är ”vi” är i den här energin. Att vi både kan göra och vara, att vi är så galet modiga och sårbara tillsammans. Att ena stunden få dela djup innerlighet för att i nästa stund ha gränslöst roligt tillsammans; att det finns alla delar, alla frekvenser. Som att sitta stilla och närvarande på en supersnabb speedbåt med håret flygandes i vinden; stillhet och action på samma gång. Love! ♥

Time flyes och att vi nu är halvvägs känns smått overkligt. Önskar er alla en fin fortsatt februari och vi ses hemma igen i slutet av mars! ♥

Varma hälsningar, namasté
/Angelica

Author

With passion for movement and fascination over different ways to still the mind she likes to explore the language between body and mind and she invites you to be creative and playful on the floor.