Moments

Mitt i det nya

Som så ofta när jag väl kommer till skrivandet så sitter jag på min veranda; det är verandan här hemma i Borgåsund, det kan som sist vara på vår veranda i Indien eller i Thailand. Eller någon annan veranda någon annanstans. Det verkar helt enkelt som att mitt skrivande hör hemma på en veranda så kanske är det därför jag inte skrivit sedan jag kom hem; det är nu det börjar bli lagom varmt för att sitta här ute helt enkelt.

Jag har aldrig gillat det som nästan är.
“Det här smakar ju nästan som kött”
“Nu känns det nästan som vanligt”
“Det här är ju nästan som att vara på/i…”
…osv…

Jag vill att det som smakar ska smaka det som det är, t.ex att morotsbiffen smakar just morot och inte kyckling eller något annat, att det som känns nu är det som också ÄR nu och att där jag är också är där jag vill vara; inte att “det känns nästan som att vara i Spanien” utan att “det känns precis som att vara här hemma i Borgåsund” ; det är helt enkelt så här det känns här just nu 😉 ; hänger ni med?

I tider som dessa när vi pratar om att det är viktigt att “försöka leva så ‘normalt’ som möjligt…” så tänker jag: Nu är situationen så här. Den är inte som förut så hur kan jag göra det mesta möjliga utav det som är nu, hur kan jag leva fullt ut just nu utan att sakna det som var?

Jag tror att om någon frågar vad Yogan gjort för mej i mitt liv så är svaret ‘acceptansen till det som är’. Ett exempel på hur acceptansen innfinner sej just nu kan vara att istället för att “jaga” evenemang utomhus, istället för att hålla fast vid tidigare rutiner, istället för att försöka jobba som jag alltid gjort så gör jag nu andra prioriteringar och väljer andra saker att ägna tiden till. Kvällarna och helgerna är numer vigda åt att vara ute i trädgården istället för att jobba eller umgås med vänner. Jag vill inte in på restauranger och caféer och tänka att jag först måste tvätta händerna i 30 sek och samtidigt sjunga Happy Birthday två gånger. Det känns skönare och mysigare att vara kvar hemma och fika i trädgården helt enkelt. Den yoga jag delar är som ni vet online sedan i påskas och när vädret blir varmare så kommer vi såklart att kunna ses utomhus! Det känns mycket säkrare och enklare än att hålla studion öppen med begränsat antal deltagare och så däremellan tok-sanera mattor, klossar, dörrhandtag och gemensamma utrymmen. Jag behöver inte skapa evenemang där vi “garanterar säkerheten”- för HUR skulle det ens vara möjligt? Vem kan garantera att alla riktlinjer efterföljs? Handen på hjärtat- visst har du också gjort några avsteg från rekommendationerna under dom senaste 2,5 månaderna (ex kramat om någon, varit närmre än 2 meter, glömt tvätta händerna eller alla fall glömt tvålen, gått utanför huset även som 70+ ?) och hur känner man EGENTLIGEN att man är “symptomfri”?

Visst; jag kikar i kalendern och ser allt som ställts in; vi skulle precis i dagarna ha haft ett retreat uppe på nyrenoverade Åsby hotell här i kommunen, vi skulle ha haft en Yoga- och Dansfestival samt ett Freemove Yoga Retreat på Ängsbacka bakom oss över påskdagarna och vi skulle som bäst ha planerat för nästa helgs danskalas i Stockholm. Vi skulle också som bäst vara i startgroparna för att i juni hålla klasser på två internationella Yogakonferenser; den ena i Berlin och den andra i Las Palmas på Gran Canaria.

Ändå.

Det som är nu är precis lika “bra” som det som skulle ha varit; det har samma värde för mej. Jag grämer mej inte, jag saknar inget. Jag är i acceptans i det som är och det är också allt jag vill just nu. DEN känslan och den insikten är revolutionerande. Det tog mej nästan 40 år att komma hit och väl här så har det varit värt varje motgång, varje frustration, varje kamp, varje kapitulation.

En del av acceptansen är också att kunna låta tiden “bara få gå” utan att den nödvändigtvis behöver vara så effektivt utnyttjad som möjligt. Det kan gå en för- eller eftermiddag av att göra ‘ingenting’ utan att det gör mej så mycket. Jag har inte missat något, jag har bara fått just den stunden jag var i lite längre. Och jag vet att just här är nyckeln; att inte känna att tiden går förlorad utan att tiden kommer. Ett kinesiskt ordspråk som jag har på ett vykort på väggen sedan många år är:

Som utbränd har man passerat den gränsen att varje del av dagen som inte utnyttjades till något “viktigt” var värdelös. Outnyttjad tid gav stress- och skuldkänslor. Konsten att kunna låta tid bara få passera, att göra saker långsammare, att kanske inte göra något alls, är en stor konst att lära. Kan du det? Eller räknar du varje flyende minut?

För mej personligen så är en sådan här paus från det vi trodde var världens gång något som känns enormt värdefullt att vårda ömt. Jag skulle vilja skicka en varm påminnelse till er alla om att i det stora perspektivet så är det här vi är i just nu en liten parantes- ÄVEN om detta skulle pågå ett helt år eller ett år till. Ett två år är en kort tid av våra liv och om du dessutom väljer en strategi som går ut på att fullt ut hänge dig till det som är så kommer allt att kännas mycket mer givande och värdefullt. Eller egentligen, samma sak om det är så här det kommer att vara för all framtid; då är det än viktigare att DU trivs där du är.

Vad är det du hör när du stannar upp?
Vad är det du känner när du tar dej tiden att lyssna?

💗

Fåglarna kvittrar, ser du hur naturen förändras dag för dag? Det som var i går finns kvar men i ny form; likaså med dej. Dina gamla mönster finns som en väv att spinna vidare på eller så börjar du på ett nytt; som du vill. En ny vana, ett nytt sätt att se på saker blir till slut “så som du alltid har gjort”. Det är med all säkerhet inte enkelt, det dyker upp alla slags motstånd, men det är väl tjusningen också tänker jag. Vi vill väl ändå inte ha ett friktionsfritt liv som bara skimrar i rosa? Några berg och dalbanor gör det hela lite mer spännande om inte annat. 😝

Jag hoppas av hela mitt hjärta att du får vara frisk, att du som är sjuk har krafter nog att kämpa vidare och att vi alla ser till att supporta och ta hand om varandra! Det finns inte tid för att tänka vi/ dom /rätt/ fel osv. Drömmen är att vi alla omfamnar det som är precis så som vi är och lever utifrån det här och nu. 💚

Ha en fortsatt fin kväll och för dej som vill yoga med mej online så kika in på denna länk, det finns i nuläget 24 st klasser att välja på: https://www.facebook.com/ayoy.nu/live_videos/

Namasté,
Angelica ✨

ps. avslutar med en bild på tigern/ älsklingskissen som njuter för fullt i trädgården nuförtiden 😻 . Visst är han väl ståtlig 😻

Author

With passion for movement and fascination over different ways to still the mind she likes to explore the language between body and mind and she invites you to be creative and playful on the floor.

6 Comments Add New Comment

  1. Magdalena says:

    Fina tankar och fin kisse❣️ Jag övar acceptans varje dag, ibland går det riktigt bra ibland sämre. Men i bakåtblickande perspektiv så har det gått framåt 😻 Yogan och dina Pilates kurser har också lärt mig att lyssna på min kropp. Jag har tidigare sysslat med mkt ”yang-sport” och presterat. Nu har jag byggt en helt annan känsla och jag får inte ont! Mår bara bättre o bättre och sover som ett barn! Vaknar till och med före väckarklockan och hinner med min promenad innan jobbet. Får man säga att Coronaläget har varit/ är en positiv och välbehövlig inbromsning i vardagen? Jag tror inte vi är ensamma om att känna så, även om jag också vet att jag är väldigt priviligerad i jämförelse med många andra i världen. Ha en fin dag! 🤗

    1. Jo så är det. Det är inte så att jag alltid accepterar utan motstånd, ibland kommer motstånd och frustration, men det jag märker är att jag snabbare och snabbare kommer till läget “acceptans”. Det kan vara lite “skavigt” i början, sen så hamnar man på rätt spår i tankebanorna. Yogan, pilatesen, meditation och mindfulness överlag hjälper oss att “hitta in i oss själva”, det är tekniker som funkar för att kommunicera med oss själva. Jag tycker absolut att man får säga att det här läget har varit positivt så länge man pratar om sej själv- det har inte varit positivt för alla men för väldigt många. Jag tycker att många av mina “motgångar” i livet varit enormt positiva och värdefulla när jag blickar tillbaka. Min utbrändhet som gjorde att jag förändrade så mycket i livet, min skilsmässa som tog mej till en helt annan plats i mej själv osv. Och det är också en fin insikt att veta att man är priviligerad. Det skapar ödmjukhet och generositet 💗 Ha en fin dag du också- vi ses online 🤗💗

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *