Moments

När blev vi människor elaka?

Det är en tanke jag inte kan släppa. NÄR kom det där giriga, missunnsamma in som en del av mänsklighetens varande? Det känns riktigt konstigt att efter 2 månader av tystnad här på bloggen öppna med den frågan men det är den som gör att jag slutligen sätter mej framför tangenterna igen.

Jag har hela tiden texter som kommer till mej. Jag formulerar och funderar, skapar hela krönikor i huvudet. Sen tar jag mej inte tiden att skriva ner utan tänker att jag gör det sen, när det andra är klart. Men så kommer det frågeställningar som gör att det inte går att vänta, jag känner ett skrikande behov av att dela och ventilera.

Såg en film för några dagar sen som handlade om australienska krigsfångar under 2:a världskriget och vilken grym tortyr dom fick utstå i japanska fångläger. Dom var slavar att bygga järnväg, dom flesta dog för att arbetet var alldeles för tufft och dom blev torterade och utsatta för vidrigheter. NÄR blir det ok för en människa att skada en annan? När frånsäger vi oss eget sunt förnuft? Tortyr och krig kan kännas långt borta från oss här i trygga Sverige. Men vi skapar våra egna krig ändå på vårt sätt. Den här för mej helt oförståeliga elakheten som sprider sej hos oss svenskar, VAR kommer den ifrån? När vi börjar håna dödsoffer? När vi börjar säga att vissa människor är värda mindre än andra? Jag vill inte höra en enda siffra om ditt eller datt, jag bara frågar till hjärtat; hur kan någon tycka att människors liv inte har samma värde? När kom idén att DU skulle vara värd mer än någon annan? Och jag blir rädd på riktigt. På facebook har jag “vänner” som jag på något vis har en relation till på ett eller annat sätt. Jag tackar inte av slentrian ja till vänförfrågningar utan vill helst ha träffat personen eller att vi åtminstone har gemensamma vänner och att det kan finnas någon connection. ÄNDÅ ser jag i mitt flöde dessa ofattbara kommentarer???? HUR är det möjligt? Jag sitter med fingret på knappen att rensa i vänlistorna men samtidigt, ska alla dessa med helt förkastliga värderingar då bara umgås med likasinnade? Då blir det ju bara värre… Alla som orkar sprida ljus måste sprida ljus, annars går världen definitivt under.

Jag har alltid stått upp för mina värderingar. Och det har kostat men alltid varit värt priset. Ett exempel av många. När jag var 16 år var jag med min familj på besök hos mina släktingar i Österrike (min pappa är därifrån). Österrike- ett land som fått betala högt pris av världskrigen med trasiga familjer och trasiga samhällen. Ofattbart nog så finns den där rasistmentaliteten/ nazismen kvar i många av det äldre släktet TROTS att det var den som tog död på hela värdigheten. Så när vi sitter kring matbordet hemma hos min supersnälla varma goa faster och hennes man börjar uttala sej om “dom”, “invandrarna från fd Jugoslavien”, hur “dom bara väller in och tar för sej” mm mm mm så växer något inom mej. En värme, ett bultande hjärta, en intuition att dit samtalet är på väg är helt galet. Vuxna sitter kring matbordet, dom flesta slår dövörat till och håller inte med, men ingen säger något. Låter honom mala på. Tills jag får nog. Smäller näven i bordet, reser mej upp. Jag har aldrig pratat så bra tyska som då, jag formulerar mej klart och tydligt. Att det “du nu pratar om, om dom där, det är en sån som pappa – din frus bror- är hos oss i Sverige”. “En sån som kom”… “tog våra jobb”… osv. Jag uttryckte också tydligt att åsikter i sej om människor olika värde och att inte ha empati är det vidrigaste som finns och vid det där matbordet tänkte jag aldrig mer sätta mej om det inte kom en ursäkt eller reflektion. Det blev knäpptyst. Jag går därifrån och ut, bort bort bort och minns att jag kände mej så lättad att jag sagt ifrån. Det är så längesen att jag inte riktigt minns hur vi gjorde upp och han är borta sen länge. Men jag vet att det inte var fler sådana samtal alla fall när jag var med, och det i sej kändes som en seger. Än idag är jag stolt över att inte bara ha suttit tyst bredvid, kanske gjorde jag en liten skillnad.

Nu. Kommentarer på facebook med hånande av dödsoffer. Det är helt helt HELT galet!!!! Vi måste ALLA säga ifrån.

Jag ser liknelsen framför mej. Hur vi sitter som feta ungar med stora överfyllda godispåsar och inte delar med oss till dom magra, trasiga barnen som går förbi. Hur vi helt missar att den som “tjänar” mest är den som ger. Att ge, att VILJA dela med sej; det ger tusenfalt tillbaka. Det gör dej rikare än alla pengar i världen. Du som har den där idén om att “vi” förlorar på bekostnad av “dom”; du är den stora förloraren för du kommer alltid att känna missunnsamhet och att du får för lite. Det spelar ingen roll hur mycket du får.

Känner du dej träffad? Andas ett andetag och känn att det finns faktiskt andra vägar; börja med att bryta det där negativa mönstret redan nu. Stäng av nyheter och sociala medier ett tag. Dra dej undan och ge dej själv tid till reflektion. Tvinga dej själv att se saker och ting från ett annat perspektiv, även om det känns obehagligt. Sök dej till positiva sammanhang, sluta umgås med likasinnade. Ett enda är säkert, om du inte slutar att göda missunnsamheten, göda negativiteten, göda polariseringen DÅ blir världen en mycket tråkigare plats för alla, inklusive dej själv.

Sällan jag skriver av mej så här men ibland finns inget val. Det knyter an till tidigare blogg i november, Contribute to change, om att bidra till förändring. Att vi måste våga säga ifrån och stå upp för våra värderingar. Och att det ALDRIG är okej att skada någon annan, vare sej med ord eller handling.

Amen ❤️
/Angelica

Author

With passion for movement and fascination over different ways to still the mind she likes to explore the language between body and mind and she invites you to be creative and playful on the floor.

4 Comments Add New Comment

  1. Monika Lehmann says:

    Tack Angelica,,,, Detta inlägg är nog det bästa som jag har läst ! Du träffade så i prick, för precis sådär är det 😢
    Vi måste våga markera och säga ifrån nu 💪
    All heder till dig 🙏♥️

  2. Gunilla Schäfer says:

    Älskade Dotter💞 Vi är så stolta över dig och att du vågar ta ställning o säga ifrån även om det inte är bekvämt alltid men magkänslan efteråt visar att vi alla har ett val att säga emot när det går överstyr och kanske istället så det där fröet av ljus o eftertanke och hoppas på kärlek oss människor emellan istället för trångsynthet o rädslor❤❤❤

  3. Christine Ambelin says:

    Hej Angelica!
    Detta är ett inlägg som jag har längtat efter att få läsa. Var finns godheten omtänksamheten vänligheten förnöjsamheten i vårt samhälle? Girigheten missunnsamheten egoismen har tagit över. Visst finns det godhet men alldeles för lite av den varan.
    Med vänlig hälsning,
    Christine Ambelin

  4. Margareta Mårtensson says:

    Tack Angelika Du är både modig och klok Jag tar med mej din beslutsamhet till mitt liv och delar den vidare. Från Margareta

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *