Moments

Tankar en torsdagseftermiddag i november…

Anna Nilsson

Mitt senaste inlägg handlade om döden- eller kanske rättare sagt om att leva innan vi dör. Jag tänkte fortsätta där och jag är nyfiken på hur dina tankar går.

Jag vill börja med att säga att skrivandet för mej är kommunikation. Det betyder att jag uppskattar att få ta del av dina åsikter, du behöver inte hålla med eller säga emot, bara dela det DU känner och upplever. Kanske växer en större bild fram om vi spånar tillsammans, om vi pratar och resonerar tillsammans?

För är det någon som egentligen kan säga sej sitta på sanningen om döden? Allt vi människor här på jorden kan är att gå runt och tro, ha uppfattningar om, spekulera kring, men helt helt säker på vad som händer när vi dör är det ingen som kan vara. Ingen andlig ledare, ingen religiös ikon, ingen vetenskapsman. Vi kan ha starka åsikter men ingen vet hundra procent säkert för ingen som lever har ju dött. Och det är ju rätt skönt, eller hur! Vad jag än tror, vad som än resonerar som sant för mej, så är det ingen som kan säga att jag har fel, för vem kan säga sej ha rätt? Är du med? På så vis är det riskfritt att prata om döden eftersom det vi ventilerar bara är idéer, föreställningar om som förhoppningsvis växer och blir fylligare ju mer vi pratar om det.

Jag kommer aldrig att glömma min första gång i Thailand. Vi landar på Krabi flygplats och har någon timme eller två till vårt boende. Vi åker ut på landsbygden och hamnar bakom ett buddhistiskt begravningsfölje. Det är musik, det är sång, det är dans. Det är så mycket blommor, musik, trummor, liv! Det är fest för att fira människan som nu “gått vidare”. Likaså bara för något år sedan på Sri Lanka. Vi bor då utanför turiststråken i ett Sri Lankesiskt bostadsområde, hyr in oss hos en bekant från Australien. En kväll kommer han till oss och säger “imorgon blir det livat här i kvarteret. Närmsta grannen har begravning- så ni vet”… Och klockan 12 dagen därpå drog det igång- en stor grillfest med livemusik och verklig fest som höll på till långt in på kvällen där skratt och glädje blandades med gråt och sårbarhet, allt omvartannat 💗

I dagar som dessa pratas det extra mycket om döden när vi slår på tv, radio eller andra media. Vi är nu upplysta med exakt hur många som dör när och var och varför i vissa avseenden samtidigt som att människor dör utan att vi vet om det i andra. Allt vårt fokus har plötsligt riktas till en dödsorsak medans människor fortsätter att dö av hundratals andra anledningar.

I går 25 november var det internationella dagen för att uppmärksamma våldet mot kvinnor. Visste du att EN av TRE kvinnor i världen utsätts för våld under sin livstid? Alltså drygt 33%!!!! Miljontals kvinnor lever i länder där våld mot kvinnor inte ens ses som ett brott och våldet har så många former; i hemmet, i nära relationer, kvinnlig könsstympning, barnäktenskap, sexuellt våld i krig, trafficking, näthat, sexuella trakasserier. Jag vill påstå att våldet mot kvinnor är vår världs verkliga pandemi – hur vi bara genom att födas till ett kön riskerar att dö eller få allvarliga “biverkningar”. NÄR håller våra statsministrar och ledare tal om det till folket? Där har vi verkligen många liv att rädda ❤️

Eller NÄR får vi tips från våra ledare om hur vi kan leva så gott som möjligt? Till exempel tips på enkla saker du KAN göra för att öka ditt välmående. Inte bara “du ska inte, gör inte det, du ska inte”. Som alla vet som någon gång har pratat med ett barn så funkar det inte att säga inte- och jag tror aldrig vi växer ifrån det. Så fort ‘inte’ kommer med i bilden finns det en klick av oss som triggas och VILL just det. Negationer behöver bytas ut till positiva uppmaningar. Exempelvis: “Passa på när du är i din karantän att ta minst en timmes promenad eller utomhusvistelse varje dag” eller “passa på att hitta en ny hobby när du har mer tid hemma” eller “ta chansen att laga riktigt god och närande mat under den här perioden för att boosta ditt immunförsvar” osv. Det finns hur många sätt som helst att stimulera till välmående 💗

Spretiga rader och tankar i denna blogg men intentionen är god; en önskan om att väcka glöden i dej som läser, att du själv har makten att ta vara på din stund här på jorden. Att inte dras med i den globala rädsla som verkar sprida sej utan istället välja kärleken (någon sa till mej för länge länge sen, tror till och med jag bloggat om det för några år sedan, att vi endast har två val här i livet; att välja mellan rädsla eller kärlek…) För är det ett som är säkert är det att allas vår tid är begränsad, gåvan är att fram tills dess har vi alla möjligheter att göra det bästa av det vi har. Det betyder inte att gå runt och vara glad jämt, det betyder att våga leva i sanning med sina känslor, att våga leva i hela sitt register som för alla pendlar mellan sårbarhet och styrka, euforisk glädje och lågmäld meningsfullhet- och allt där emellan.

Om du bara hade en endaste dag kvar, hur skulle du leva den? Jag tror att svaret där kan leda oss vidare in på upplevelsen av tacksamhet och det passar bra idag när stora delar av världen firar “Thanksgiving”. Vad är du tacksam för? Kanska kan du nämna tre saker till att börja med? Och, sist men inte minst, vad tror du händer när vi dör?

Med värme,
Angelica

Author

With passion for movement and fascination over different ways to still the mind she likes to explore the language between body and mind and she invites you to be creative and playful on the floor.

4 Comments Add New Comment

  1. Edyta says:

    Jag bara älskar allt du skriver. Har själv funderat mkt på döden och hur livet se efter det, finns det ett liv ? Det är så många åsikter hur vi ska leva på jorden och va som kommer hände sen. Jag tycker att man ska vara snäll mot andra visa kärlek glädje så få man bra saker tillbaka (karma) Det man oftast glömmer att älska sig själv att vara snäll mot sig själv och lyssna på sitt hjärta. I dagen läge är det väldigt mkt oro om allt och stress i varje människan. Som barn hade vi inget hemma , man levde från dag till dag men tacksamhet och kärlek fanns det alltid i varan familj.Nu dem flesta har allt dem kan önska sig barnen har svårt att hitta på något till julklappslistan och ändå känns det vi som människor gå från varandra. Har sagt till mina vänner att det ska var fest , dem ska inte gråta dem ska vara glada att dem har varandra och ett tillfället att ses alla på samma gång. Jag är tacksam för livet för friska barn och det livet ge mig.Det jag måste jobba på att älska mig själv och hantera stress.

    1. Du har helt rätt Edyta, ofta glömmer vi det viktigaste, att älska sej själv och ge sej själv utrymme. Och även i det att när vi har överflöd i det materiella verkar vi få svårare att känna oss nära varandra. Det är en av anledningarna till att jag älskar att vara i Indien. Fattiga barn som leker med “ingenting” men det finns inga som ser så lyckliga ut! Deras ögon glittrar och deras leenden är upp till öronen! Dom har “allt” i sin enkelhet. Framförallt har dom varandra, det är alltid så mycket barn, så stora familjer, så mycket vänner och människor överallt. Och jag tror dom flesta av oss behöver jobba mer på kärleken till oss själva! Det låter ändå som att du är en god bit på väg, bara det att uppmärksamma det och uttrycka det!

      Önskar dej en varm god jul om vi inte hörs innan dess! Tack för att du läser min blogg! Blir glad!
      Kram Angelica

  2. Ann says:

    Tack Angelica för att du vågar ta upp detta tabubelagda ämne, döden. Jag tror att vi tänker ganska lika. Vi kan tro och vi kan hoppas att det finns något mer efter. Att vi kommer att få träffa dem vi älskat och förlorat igen. Men ingen kan ju veta innan…
    Något som jag däremot är helt säker på det är att vi alla skulle må bra av att prata mer om döden och se den som en del av livet, lika mycket som födelsen. Det är smärtsamt att tänka på att allt det här fantastiska med livet; kroppen, relationer, naturen en gång ska tas ifrån oss. Men jag tror att det är ännu mer smärtsamt att hålla det faktum att vi själva och alla vi känner är dödliga ifrån oss. Ju mer vi försöker låta bli att tänka på det, desto mer biter det sig fast och desto mer energi behöver vi lägga på att inte låtsas om det och desto mer går vi upp i aktiviteter som distraherar och ger sinnesro för stunden, men som kanske inte är så bra för oss på längre sikt och som inte hjälper oss med grundproblemet. Tänker att det är med existentiell smärta som med annan smärta. Först behöver vi acceptera, sen kan vi börja fundera på vad vi kan göra för att hantera situationen. Och vad kan vi egentligen göra mer än att ta vara på den tid vi fått här på jorden? Lev nu, dö sen, som Miss Li sjunger i en av min favoritlåtar för hemmayoga. Kram! <3

    1. Tack för dina rader Ann! Ja, det är så viktigt att vi öppnar upp rummet för att prata om döden- och om livet. Vi pratar mycket om hur vi ska göra för att “inte dö” men väldigt sällan som sagt om hur vi ska göra för att leva och vad vi tror händer när vi dör. Jag tänker att barn ju ofta har ett väldigt rakt och uppriktigt sätt att förstå döden. Dom förenklar där vi försvårar. Vi behöver göra detsamma, plocka bort tabun och föreställningar och börja förhålla oss till döden. Det finns dom som menar att genom att förhålla sej till döden en stund varje dag blir vårt liv rikare. Har du provat dödsmeditation någon gång? Jag tycker själv att det är väldigt väldigt vackert och man kan guida på olika sätt. När jag gör en sådan känner jag mej alltid mer levande och så rik efteråt.

      Hoppas Ann att vi ses snart! Håller tummarna att studion kan öppna igen om inte allt för lång tid och att vi möts där på mattan! Är du med hemifrån online något?

      Kramar!!!

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *